originally written and performed by David Kauffman & Eric Caboor (1984).

hey there! I wrote and self recorded this wholesome tune. It’s a nice prosocial, 70s kind of folk troubadour song about going out and making some buddies. I hope you enjoy it.

I’m an independent musician and creator of the Acoustic Crossroads project, dedicated to living traditional repertoires (Celtic, Irish, Bluegrass, and French-Canadian) on acoustic mandolin.

My artistic focus is 100% handmade, organic sound—no synthetic shortcuts, just the raw resonance of wood and driving acoustic picking.

Musical Preview:

« Sainte Anne's Reel »: http://www.youtube.com/watch?v=gS7oOF7qcaE

Thomas Ifrig – Sju låtar. Ett liv. En väg tillbaka.

Jag trodde att kärleken kunde övervinna allt. Att om jag bara älskade tillräckligt, förlät en gång till och kämpade lite hårdare, skulle vi hitta tillbaka till det vi en gång hade.

Vi hade ett hem, två barn och en framtid som jag trodde skulle vara för alltid.

Men bakom det liv som andra såg fanns en ensamhet som sakta åt sig in i mitt hjärta. Orden blev färre, tystnaden allt större och värmen jag längtade efter alltmer avlägsen.

Jag höll fast vid drömmen så länge att jag till slut tappade bort människan som drömde.

Mig själv.

När sveket kom gick något inom mig sönder. Inte bara tilliten till den jag älskade, utan också tron på det liv jag hade byggt. Jag stod kvar bland spillrorna av allt jag kämpat för och undrade hur jag någonsin skulle hitta hem igen.

Men någonstans, mitt i det allra mörkaste, fanns fortfarande en liten gnista kvar.

Den växte i fjällens stillhet, i vänners skratt, i långa stunder av eftertanke och i insikten att jag också förtjänade att vara lycklig.

Till slut fann jag modet att gå.

Jag lämnade inte bara en människa bakom mig. Jag lämnade ett liv där jag inte längre fick plats.

Vägen tillbaka var inte rak. Saknaden efter mina barn gjorde ibland ondare än allt annat. Det fanns dagar då minnena vägde tungt och framtiden kändes oändligt långt borta.

Men tiden gick. Såren började läka. Och det som en gång kändes förlorat fann sakta vägen tillbaka.

Mina barn. Skratten. Närheten. Glädjen i de små ögonblicken.

Och så mötte jag kärleken igen. Inte den kärlek där jag måste kämpa för att räcka till, utan en kärlek där jag får vara den jag är. Där jag blir sedd, förstådd och älskad utan att behöva förlora mig själv.

Jag reste mig är sju låtar ur mitt eget liv. Sju kapitel om att älska, hoppas, bli sviken, förlora, våga lämna, förstå och till slut finna vägen hem.

Det är ingen berättelse om att glömma det som varit. Det är en berättelse om att lära sig leva med sina ärr, utan att låta dem bestämma vem man ska vara.

Jag kan inte få tillbaka åren som försvann. Jag kan inte sudda ut tårarna eller skriva om det förflutna.

Men jag kan se mina barn i ögonen, hålla kvinnan jag älskar i handen och känna något jag en gång trodde att jag hade förlorat för alltid.

Lycka.

Jag trodde att jag hade förlorat allt.

Men någonstans bland spillrorna fann jag det jag saknat allra mest.

Mig själv.

Och när jag till slut reste mig, var det inte för att bli den jag en gång varit.

Det var för att äntligen få bli den jag alltid borde ha fått vara.